Så här blev min sommar

1240

När mina kurser var slut i maj sorterade jag upp en massa dokument som blir när man har 14 kurser igång samtidigt.

Min lärobok “Släktforskningens mysterium” var nästan slut och jag förstod att de ex jag hade kvar inte skulle räcka till höstens alla kurser. Genline hade också nästan slut på sina ex och det bestämdes att en ny upplaga skulle fixas till släktforskardagarna i Falköping.

Yrsel

Natten till den 29 maj fick jag ett yrselanfall. Kunde inte gå själv. Jag ringde till Kristianstadskliniken och fick en tid hos min läkare. När jag kom dit så undersökte han mig, men fann inget konstigt. Han remitterade mig till akuten och skrev i remissen att jag skulle röntgas.

När jag kom till akuten så tog det många timmar som det brukar och jag blev röntgad på kvällen. En läkare kom och förklarade för mig att de hade sett någonting på röntgen i mitt huvud som skulle vara ca 3 cm stort. Fy, vilken chock jag fick, visste inte vad jag skulle säga. Man visste inte om det var godartat eller elakartat.

Jag fick en stor dos cortison för att häva svullnaden och blev inlagd på sjukhuset kl 00.30 på natten.

Jag fick permission över helgen och skulle tillbaka igen till sjukhuset för att komma till magnetröntgen. Jag blev magnetröntgad och samtidigt utskriven från sjukhuset. Efter ett par dagar fick jag reda på att det var en 3 cm tumör på högra sidan i huvudet som var godartad (puh, nu kunde jag andas ut) som heter meniom (tror jag). Både min husläkare och läkaren på sjukhuset ringde mig och berättade om detta. Bra service!

Den skulle opereras bort för läkarna ansåg att den kunde växa och bli ännu större.

Jag hade nu bestämt mig för att boken skulle uppdateras och bli färdig till släktforskardagarna. Jag SKA fixa detta!!

Det var nog en väldig tur att jag hade detta att göra annars hade jag suttit och funderat på operationen.

Det värsta var cortisonen! Fy, troligtvis som knark. Jag gick omkring som en sömnzombie hela tiden. Ögonen var så små och jag kände mig som jag hade en glasbubbla över huvudet. Hade svårt med balansen, ungefär som jag vore onykter. När jag skulle sova på kvällen så gick det inte så bra. Somnade jag till så kändes det som jag sjönk ner i ett stort svart hål eller så var det som någon ruskade tag i mig och ville att jag skulle vara vaken.

Slutade med cortisonen efter midsommar, men det tog några veckor innan jag var nästan okej igen.

Operation

Manuset till boken låg på tryckeriet vecka 30. Jag fick ett brev från sjukhuset i Lund att den 28 juli skulle jag åka dit för inskrivning. Den 29 juli skulle jag opereras!

När jag kom till sjukhuset i Lund så fick jag ett eget rum med tv. Jättelyxigt tyckte jag. Jag satte mig ner på sängen och helt plötsligt gick det upp för mig att jag skulle bli OPERERAD I HUVUDET!! Usch, så hemskt! Jag började skaka i hela kroppen, sängen skakade också!

Läkaren som skulle operera mig var överläkare och kom in till mig och pratade. Han var mycket trevlig och snygg också, så jag lugnade mig lite. Han berättade allt som kunde hända, man kunde få tillfällig epilepsi, vänstra delen av kroppen bortdomnad osv. Jag försökte att inte höra på så mycket för då kunde min oro bli ännu värre.

Narkosläkaren kom också och pratade med mig. Han var också väldigt trevlig och snygg så jag glömde alldeles att en sköterska samtidigt satte en kanyl i vänstra handen på mig. Det brukar annars vara svårt att få tag på mina kärl som rullar undan när de ska sticka mig. Jag fick även nu en omgång cortison, fast halva dosen.

Nästa morgon skulle operationen ske! Kl 8 på morgonen åkte jag iväg med sängen, fick lite lugnande så jag inte skulle bli alltför nervös. Kl 14.00 var det klart! Det tog alltså ca 5 tim.

Jag vaknade till på “riktigt” kl 16.30! Som tur var hade jag klockan på väggen framför mig. Den var stor så jag såg den utan glasögon.

Jag hade 3 kanyler på vänstra handen och armen, en kanyl på högra handen. Syreövervakning, EKG, och katet. Jag skulle flytta lite på mig i sängen och kände att det var en lustig känsla. Kände sedan med handen på min vänstra sida och ……… fy, hela min vänstra sida från huvudet till tårna var helt bortdomnad! Jag blev nästan skräckslagen! Läkaren hade ju förvarnat! Men som vanligt så blir man ju som tagen på sängen!! Jag satt ändå uppe på sängen på senkvällen och läste skvallertidningar ett par timmar!

Jag låg på uppvaket till nästa dag, då jag fick komma till mitt fina rum igen. Jag deppade ihop och blev jätteledsen för domningarna. Det tog inte mer än knappt 2 min förrän sköterskan hade pratat med en läkare om detta och att det skulle gå bort av sig själv, men man visste inte hur lång tid det kunde ta.

Överläkaren som opererade mig kom en stund till mig varje dag som jag var där och pratade med mig! Det var mycket fin service! All personal var så trevliga. Jag gångtränade varje dag. Jag fick också reda på att tumören som jag hade kunde ha suttit där i 20-30 år kanske. Sedan började den växa så smått någongång. Det är synd att man inte kan åldersbestämma sådant! Det skulle givetvis vara intressant att veta när den kom dit och när den började växa mera.

Efter en vecka blev jag överflyttad till Hässleholms sjukhus. Just då hade de överbeläggning så det var en stor kontrast från Lunds sjukhus. Jag blev lite deppad igen, men det gick över ganska snart. Jag hamnade på rehab avdelningen som även var närsjukvården. Efter ett par dagar så kom sjukgymnasten och även arbetsterapeuten till mig och tog ut mig på gångträning.

Jag fick genomgå vissa prov och efter ett tag kunde jag gå utan käpp. Jag tränade en hel del i träningslokalen och även ute i träningsträdgården. Jag blev utskriven från sjukhuset den 12 aug.

Jag har fortfarande domningar i vänstra benet och i högra foten har jag svullnat lite eftersom man överanstränger sig lätt med att använda det benet för mycket när man står rakt upp. Är lite darrig och trött också. Men det ska väl bli bra efterhand.

Ja, så blev min sommar i år! Mycket annorlunda!

Jag är ändå väldigt glad att det jag hade i huvudet var godartat. Så fantastiskt att man kan bli opererad i huvudet och sedan vara som vanligt igen efteråt (förutom domningarna).

Jag är också glad att sjukvården fungerar bra när man verkligen behöver den. Hade jag nu bott i ett annat land hade jag kanske inte haft råd att operera mig. Då hade resultatet blivit att den hade växt så mycket och tryckt på olika ställen i hjärnan så jag hade haft svårt att fungera som vanligt, och kanske fått bli sängliggande eller avlidit därav.

Lev idag, skjut inte upp saker som du tänkt att göra.

Gör vad du känner för och våga vara den du vill vara!

Tack alla ni som stöttat mig under sommaren, det känns skönt att ha vänner som bryr sig.

Jag planerar att ha mina kurser i höst som det är bestämt!

5 KOMMENTARER

  1. Skönt att allt gick bra, Ewa! Jobba nu inte för mycket, utan låt kroppen ta sin tid att läka och helas!

  2. Hej Ewa

    Vad lite´ man vet och det är kanske tur. Jag visste sedan två veckor att du var sjuk, men inga detaljer. Jag har inte hunnit bli orolig. Av din berättelse förstår jag allvaret. Jag är glad för din skull för att det verkar ha gått bra med operationen och din rehabilitering. Jag är också glad för att en ny upplaga av “Släktforskningens mysterier” snart kommer ut. Jag hoppas leda en kurs på Pensionärsuniversitetet i höst och räknar med att beställa boken av dig. Du skriver att vi ses i Falköping. Det räknar jag med! Jag har stigit i graderna och är Kristianstadsföreningens ombud förbundets riksstämma.

    Lycka till, krya på dig och många kramar!

  3. Ewa, vad duktigt av dig att skriva ihop hela storyn. Hörde dig på radio. Fortsätt träningen och gör det du tycker är roligt, det blir du också frisk av.
    Kram

LÄMNA ETT SVAR

Please enter your comment!
Please enter your name here

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.